Hoppa till innehåll

Redan under hösten 2000 bestämde vi oss för att åka på världsutställningen i Portugal sommaren 2001. Förberedelserna var många och långa för att få allt att fungera med resa, hotell och inte att förglömma utställningsanmälningar. Vi funderade en del kring vilka och hur många hundar som vi skulle ta med oss. Det där med hundar var inte så svårt – skulle vi åka så skulle ALLA med som kunde ställas! Håkan, vår finske kille, hade vi inte ens sett när vi bestämde att han skulle följa med. I slutet av oktober började vi ringa runt till olika flygbolag för att hitta ett bolag som kunde ta oss till Porto med fyra hundar i kabinen. Vårt val föll på det portugisiska flygbolaget TAP. Naturligtvis kom en kommentar från en ”flygvan” vän: ”TAP ­ det står för Take Another Plane!” När vi berättade för våra goda vänner Ulla och Göran om våra planer angående världsutställningen så ville de också följa med, dock utan hundar. Och det är sant ­ ju fler desto roligare! Utomlands har man olika sista datum för betalning av anmälningsavgifter. Ju närmare tidpunkten för utställningen man anmäler desto högre blir avgiften. För att få det så billigt som möjligt betalade vi in anmälningarna redan i januari och vi anmälde då fyra hundar. Organisationen utomlands är långt från vad vi alla är vana vid och bortskämda med i Sverige, så naturligtvis hamnade hundarna i fel klasser och två hade t.o.m. bytt kön! Efter sju sorger och åtta bedrövelser blev allt rätt. Vi planerade att stanna några dagar extra i Porto för att vi skulle ha möjlighet att se oss omkring och därför ville vi ha ett hotell som låg centralt. När vi hade fyra hundar var det lite problem med att få hotellrum och dessutom var det inte så många som kunde engelska. Efter ett tag fick vi dock napp på ett pensionat som skulle ligga centralt och ändå vara billigt. Planeringen inför resan pågick hela tiden och Catarina kom med förslaget att vi skulle ha en barnvagn med oss och dra hundarna i. Förslaget möttes av många skratt men när man hade funderat ett tag så var det inte alls dumt. Vi förstod att hundarna inte skulle orka gå särskilt mycket i värmen och vi ville inte sitta på hotellet hela tiden. När vi väl köpt idén var det dags att hitta en barnvagn, det var inte så enkelt som man kan tro. Till slut hittade vi en bra vagn på annons för det facila priset av 200 kr, men det behövdes även ett parasoll och även en sådan inköptes. Den kostade lika mycket som hela vagnen ­ men det var det sannerligen värt! Veckorna gick och så kom dagen då det var dags att ta sig över bron till Kastrup för vidare resa söderut. På vägen in i terminalen fick hundarna inviga vagnen och åka en bit, det var många som redan här fick sig ett gott skratt. Vid incheckningen fick hundarna lämna vagnen och istället sätta sig i de speciella flygväskor som hade inhandlats för ändamålet och där fick de stanna tills vi kom till Porto. Flygresan klarade hundarna som en dans, trots att det bara var Håkan som provat på det färdmedlet tidigare. Väl framme var vi nöjda att allt bagage hade kommit med ­ även vår barnvagn. Klockan var mitt i natten och nu gällde det att hitta både taxi och hotell. Jag vet inte om dessa taxichaufförer hade sett en barnvagn med hundar tidigare, de verkade i alla fall något undrande så medan vi hade fullt sjå att packa ihop vagn och packa in allt i bagageluckan så stod de mest och tittade på. Taxichauffören kunde ingen engelska men när vi var i centrum av Porto så förstod vi varandra helt okej! Taxichauffören stannade mitt på en av Portos centrala gator och pekade att där lågt vårt hotell, då blev vi mer än lovligt långa i ansiktena. Vi hade bokat ”nära” centrum, men trodde inte att vi skulle bo ”mitt” i centrum. Nästa tanke var naturligtvis ­ Vad kostar det här?? Det ska vara billigt när man är ute och far! Efter en god natts sömn och en härlig frukost var det dags att ge sig ut på stan. Hundarna fick promenera lite men ville snart upp i vagnen, som nu var prydd med en svensk flagga. Folk var som tokiga, alla ville titta på och klappa hundarna. Det kvittade var vi gick och vem vi mötte – gammal som ung ­ alla var lika fascinerade. Jag tror att de aldrig sett sådana vita ulltussar förr. Alla som vi mötte var glada och vänliga och var vi än drog fram så skulle det klappas, filmas och fotograferas. Såväl hundar som barnvagn gjorde succé!

Porto var en jobbig stad att vandra i, det var backe upp och backe ner och trottoarerna var smala och höga. Det fanns inte så många uteserveringar men de som fanns fick naturligtvis besök av oss. Göran hade räknat på sitt eget lilla sätt och han tyckte att ölen var ”vansinnigt billig” ­ den kostar inte ens 1,50!! Nja, nu var ju inte detta helt sant. Ölen kostade knappt 15 kr, men det var billigt det med! Just när vi sitter och njuter på ett kafé får vi se ett bekant ansikte ­ jo, men visst! Det är Vera från Helsingborg (fransk bulldogg-Vera!!) Ibland är världen bra liten. Det lustiga var att precis innan vi mötte Vera så hade vi suttit och pratat och tänkt att ”undra om vi stöter på den eller den”. Vädret i Porto var behagligt för hundarna, temperaturen låg kring 18-20 grader. Vi var mycket glada över att värmeböljan som hade varit i Porto tidigare hade dragit förbi innan vi kom dit. Temperaturen hade legat kring 38 grader under den perioden. Phu! När det var dags för kvällsmat gällde det att hitta en restaurang som förutom fem turister även tog emot en barnvagn lastad med hundar. Förvånande nog var det en del som sa nej när det var fyra hundar och menade att hade de varit två stycken så hade det varit okej. En något förvånande inställning. Två eller fyra, vad är skillnaden? Nåväl, vi hittade bra restauranger med god mat så vi var mer än nöjda. Medan vi åt så satt hundarna parkerade i barnvagnen bredvid bordet. Det hände mer än en gång att kyparen satte fram en meny så att de skulle kunna läsa också. Det är möjligt att våra hundar klarar att läsa portugisiska bättre än svenska. Så blev det söndag och därmed utställningsdags ­ nu var man rejält nervös! Kvart i åtta lämnade vi hotellet med hundarna. Ulla och Göran skulle äta frukost i lugn och ro och därefter åka till utställningshallen. När vi åkte iväg reagerade vi på att det var mycket poliser ute så tidigt på morgonen och att det fanns kravallstaket lite här och var. Nå, vi tänkte inte mer på det, men det var något som Göran och Ulla skulle bli varse. Resan till utställningsplatsen gick bra och taxin körde oss hela vägen fram till dörren! Där var det bara att gå in – ingen veterinärbesiktning där inte – nix-pix! Vi var ute i god tid och kunde i lugn och ro göra iordning hundarna. I lugn och ro förresten! Nerverna satt nog mer eller mindre utan på kroppen vid det här laget ­ man vill ju så gärna att det ska gå bra. Bichon frisé skulle dömas först i ringen och det tyckte vi var bra, då skulle det snart vara över! Bedömningen skulle börja kl. 10 och ett par minuter innan så dyker Ulla och Göran upp, något stressade båda två. Då visar det sig att kl. 8 hade hela centrum stängts av ­ ingen trafik var tillåten! Det var nämligen nationaldagsfirande! Ulla och Göran hade fått gå i närmare en timme innan de fick tag i en taxi. Det var på håret att de hann till bedömningen. Vilken tur att vi begav oss i väg kvart i åtta ­ jag hade fått ett nervöst ”sammanbrott” om vi inte hade kommit till utställningen i tid! Vi hade en underbart lyckad dag i utställningsringen och var överlyckliga över våra placeringar. Flickorna, Berit och Myrra, blev tvåor i sina respektive klasser medan Rasmus blev portugisisk champion och Världsvinnare 2001 och Håkan blev Junior Världsvinnare 2001 samt BIM! Det kändes alldeles otroligt och vi hade svårt att förstå att det verkligen hade gått så bra. Nu var det synnerligen smidigt att ha barnvagnen; för det var bara att samla ihop alla grejor, packa vagnen och sätta i hundarna. Voilà ­ nu var vi redo att uppleva resten av utställningsområdet!! Vi skulle vara med i två av eftermiddagens finaltävlingar; parklass och uppfödarklass. Vis av erfarenheter från andra utställningar utomlands så frågade vi inte en, två eller tre gånger ­ nej, vi frågade fyra gånger vilken tid förhandsgranskningen skulle börja. Svaret var: ”Strax innan tre”. Övertygade om att så var fallet begav vi oss av på ”upptäcktsfärd”. Ni anar inte hur skönt det var att hitta en tyst vrå och få en stol att sitta på. Luften hade liksom gått ur oss. Kvart, tjugo i tre återvände vi till finalringen och gjorde iordning vårt parklassekipage och så iväg till uppsamlingsringen. Där blev vi stoppade och tillsagda att förhandsgranskningen har varit och att vi var för sent ute! Nej, dra mig baklänges! Nu blev vi milt sagt förbaskade ­ här hade man frågat otaliga gånger i sekretariatet och fått samma svar ”Strax innan tre” ­ och nu får man inte vara med! Det spelade ingen roll vad vi sa, ringpersonalen var obevekliga. Det var inte mycket annat än att dra sig tillbaka, under ljudligt morrande dock.
För att inte missa uppfödarklassen så samlade vi ihop hundarna och begav oss åter ner till uppsamlingsringen. Döm om vår förvåning när de mer eller mindre drog in Stefan med parklassen i ringen! De fick vara med! Paret skötte sig med bravur och blev BIS-2 bland nästan 20 par. Nästa klass var uppfödarklassen och även här var det många tävlande. Stefan gick i mitten och höll exercis med oss övriga: ”1-2, 1-2, 1-2 ­ ner ­ ställ upp hundarna ­ le! Upp ­ 1-2, 1-2, vänd, 1-2 ­ ner ­ ställ upp ­ le!!” Men vi fick lön för mödan. Vi blev placerade som BIS-2-uppfödargrupp! Jag måste säga att det var ett av det största jag varit med om ­ känslan var obeskrivlig! Glädje för att domaren tyckte om våra hundar och lycka för att vi fick dela den här stunden ­ Stefan, mamma och jag. När vi väl kom tillbaka till hotellet så njöt både vi och hundarna av att få ligga och dåsa en stund. Men vilostunder ska som sagt aldrig vara långa och snart var vi på väg för att äta middag. Det var en underbar kväll och rätt som det var började centrum att fyllas med folk, såväl gamla som unga. Bilarna körde runt och tutade. Det var ett himla liv och en riktig folkfest! Vi sa till varandra: ”Visst är det fantastiskt att alla i Porto går man ur huse för att fira oss!” Nåväl, det var en sanning med modifikation. Det som hade hänt var att Portos fotbollslag hade vunnit cupen! Vi kan säga att portugiser verkligen vet hur man ska festa ­ partyt höll på till långt in på natten. Dagen efter var en skön och avkopplande dag. Det var ljuvligt att bara gå runt och titta, sitta på uteserveringar och ta en eller kanske två öl. Det var en dag att bara njuta av livet. Vårt plan gick tidigt morgonen därpå så det var mer eller mindre mitt i natten när vi lämnade hotellet och begav oss till flygplatsen. Vi hade inga som helst problem med att få med barnvagn och hundar den här gången heller. Däremot träffade vi på ett par hysteriska amerikanare och mexikanare som trots att de bokat (och i vissa fall även betalat) för hundarna inte fick ta de med sig! Vilken mardröm. Lyckligtvis verkade allt ordna sig till slut, men ändå. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hade blivit något strul med våra hundar! En sak har man lärt sig, det räcker inte att kolla en (eller två!) gånger när man bokar och reser med hund! Resan hem från Portugal gick lika bra som den hade gjort ner och nu var ju hundarna vana flygresenärer ­ de hade redan gjort resan en gång!