Tidig lördag morgon satt hundarna i sina väskor, på väg med tåg över Öresund. Allt gick bra på resan till Belgrad med mellanlandning i Wien. Ankomst skedde till Nikola Teslas flygplats i Belgrad där våra valpköpare väntade. Då vi inte träffats tidigare var det lite svårt, men till slut stod Helena med sin dotter Natalia där. Det var fantastsikt att träffas. Allt gick bra och vi kördes till vår lägenhet belägen i centrala Belgrad. När vi gjort oss i ordning åkte allihop till en serbisk restaurang. Den var utsmyckad som det såg ut i en bergsstuga. Sittande på bänkar med hudar som underlag påbörjades kvällens rätter att bäras in. Helena och Natalia berättade vad maten innehöll. All mat gick i de nationella rätternas tecken, och som man skulle bli medveten om var portionerna mycket stora. Det börjades med olika typer av sallader, friterade bullar som doppades i bl. a ajvar, var mycket gott. Chili och vitlök var en vanlig ingrediens. Äta röd och grön chili, mogen sådan kändes i strupen. Inhemskt vin smakades samt brännvin. Vid först klunken kändes inget, men efter några sekunder började det brinna i strupen. Hundarna låg snällt vid sidan om i sina väskor. Inte mindre än fyra rätter dukades upp tillsammans med påfyllnad. De flesta av oss var mätta efter förrätten och sedan fortsatta det bara. Fram på kvällen var det dags att dra sig tillbaka till lägenheten för att göra hundarna i ordning. Tassarna badades om, men annars var de riktigt fina.
Söndag
Det blev en rejäl sovmorgon då vi trots flera påtryckningar fått veta att vi absolut inte skulle vara på plats vid utställningen innan kl 09.00. Detta även om utställningen öppnade kl 08.00 och bedömningen startade kl 10.00. Anledningen var att det inte var lönt att komma tidigare då det var mer än regel än undantag att allting var försenat. Hundarna rastades på en liten gräsplätt utanför vår bostad. Taxi beställdes, med en blandning av engelska och serbokroatiska. Väl vid utställningen var det bara att gå in, men vid insläppet blev vi stoppade då vi var tre personer och bara två hundar. Då samtalet med funktionären endast var på serbokroatiska blev det något haltande. I alla fall kom den engelsktalande veterinären och förklarade för oss, kontrollerade våra papper och släppte in oss. Väl där var det dags att leta upp vår ring, våra vänner, göra i ordning hundarna, betala sin skuld för anmälningsavgifterna samt förbereda sig inför bedömningen. Enligt katalogen var 18 bichoner anmälda för en domare från Montenegro. Ringen var på 2:a våningen och efter betalningen av den återstående anmälningsavgiften var gjord, var det dit vi begav oss. Flaggorna i taket vittnade om var domarna samt utställarna var ifrån. En ensam blågul fana hängde ner från taket, och visade vår närvaro där. Romeos handler och klippare var där (Romeo är Ch Hardy-Flap’s Tropical Storm och Helenas hund). Han var ledig och hade kommit dit för att hjälpa oss under dagen. Marco hjälpte oss under hela dagen just med att försöka få allt förståeligt och förklara de bestämmelser och regler som fanns i Serbien. Stort tack för detta. Då kritiken överlämnats till ringpersonalen, började bedömningen, ungefär 20 minuter försenad. Först ut var malteser och sedan två bichon havanais därefter startade bichonerna. Det var bichoner anmälda från Serbien, Kroatien , Montenegro, Österrike samt våra två från Sverige. Domaren var en mycket snäll och trevlig herre från Montenegro, Miodrag Vretencic. De flesta var mycket rena och nybadade. Klippningen var lite sådär, men alla hundarna var välskötta. I Serbien är bichonen verkligen populär och är en ras på frammarsch. Max hade två konkurrenter i sin klass, men stod till slut som etta i sin klass, vann serbiskt certifikat, och erhöll den serbiska championat titeln. I bästa hane gick han upp mot en hane från Österrike, som även var efter vår Lola, boende i Kroatien. Max vann och fick Cacibet. Vidare bedömdes tikarna och i championklass var två hundar anmälda men det var bara Cherie som steg in i ringen. Hon var på lysande humör, och charmade alla. Hon flöt fram genom ringen, och det var många leenden på läpparna hos folket runt ringen. Hon vann sitt cert, blev serbisk champion, och blev även bästa tik med Cacib, och blev därmed också internationell champion. I tävlan om BIR, vann Max och Cherie blev BIM. Utanför ringen väntade våra valpköpare, Marco, barnbarn till Romeo och Ana som hjälpt till att sköta katalogen. När bedömningen var färdig, skålades det i champagne för de erövrade framgångarna. Under dagen diskuterade det med andra bichonägare, genomgång av utställningsområdet, genomgång av dokument m m. När vi kom till Serbiska kennelklubbens stånd, lyser en herres ansikte upp, när han förstod vi var från Sverige. Det visade sig att hans bror flyttat till Sverige och han varit på semester hos honom under en tre månaders period, så där stod man och talade svenska i Belgrad utan problem, lite roligt var det! Innan dagens finaler lyckades vi få tag i veterinären. Hundarna fick sina tabletter och stämpel i passet, var skönt att få det gjort. Dessutom var veterinären väldigt rar och trevlig. Kom till vår plats vid stora ringen och fixade allting. Hundarna gjordes i ordning och finalerna förflöt en efter en. Det var mycket svårt att förstå i vilken ordning de skulle bedömas, allting var på serbokroatiska. Till slut var det dags för grupp 9, och in i ringen steg vår rasdomare, förhoppningsvis hade vi en liten chans för placering. Ekipagen släpptes in i ringen, BIR-pokalen delades ut av den serbiska kennelklubbens ordförande. Fem hundar plockades ut. De fem finalisterna bestod av en bostonterrier, dvärgpudel vit, mellanpudel svart, Chihuahua långhår samt Max. Efter ytterligare en individuell genomgång tackades två ekipage, och vi var fortfarande kvar i ringen. Tro det eller ej, men placeringarna föll, och till slut stod Max och jag som 1:a i grupp 9. Otroligt roligt, och Max var som alltid på ett lysande humör. Ytterligare en stor pokal fick han. När det var dags för bedömningen av BISet blev han inte placerad men pigg och glad som alltid visade han sig på ett förtjänstfullt sätt. Efter utställningen åkte vi med hundarna till en stor park som går genom hela Belgrad och rastade dem. På kvällen åkte vi till en av de största inneställena i Belgrad, Supermarket. En ny supermodern restaurang kombinerad med galleria, där även hundarna välkomna. Vid 24.00 tiden var det dags att dra sig hemåt för att sova ut i lägenheten.
Återstoden av veckan
Oftast påbörjades mornarna med att köpa nybakat bröd i ett närbeläget konditori till frukosten. Därefter en promenad i grannskapet för att besöka de små affärer som var på gatorna i grannskapet. En stor marknadsplats fanns med, och det såldes allt från frukt, grönsaker, kött, fisk, kläder, elektronik, hushållsgeråd m m. Flera gånger åkte vi till den gamla delen av Belgrad, Zemun där Romeo bodde med sin familj. Floden Sava låg vid sidan av promenadstråket och hundarna njöt av att få röra sig där. Romeo visade sina vänner runt på de små gatorna och gränderna i Zemun. Det var fantastiskt att se, då detta område är skyddat som fornminne. Bland annat kom vi till ett torn från det Ungerska väldet där det stod en ortodox kyrkokör och övade. Det var mycket imponerande att få vara med om och få höra. Max och Romeo var just då inte de bästa vännerna så efter en del skall och förflyttande kunde även de dämpa ned sina känslor och lyssna till den magiska musiken. Även Helenas café besöktes där varmt te intogs, och lyssnade där, tillsammans med en musikproducent på en av hennes döttrar två egenhändigt komponerade musikstycken. Även ett riktigt stort shoppingcenter, Uscje, besöktes. Fyra våningar högt, fyllt med affärer och hundarna med i väskorna. En av kvällarna besöktes en av de äldre restaurangerna som fanns på den centrala gågatan i Belgrad. De hade en dam klädd i 1800 tals, klänning som stod i entrén och tog emot gästerna. Vid varmrätten kom det in fem musiker som spelade och sjöng serbokroatiska musikstycken, väldigt trevligt! Bilkörningen var ett annorlunda minne. Denna ser lite annorlunda ut mot vad den gör i Sverige. Blinkers är onödigt och parkering kan ske i både dubbla och tredubbla led. Behöver man stanna gör man det mitt i gatan och sätter på varningsblinkers, och flyttar sig när ärendet är gjort. I en av taxi bilarna vi åkte for hastighetsmätaren fram och tillbaka över hela mätaren när bilen kom över 50 kilometer i timmen! När det var dags för hemfärd följde Helena med oss till flygplatsen. Helena, Romeo med familj hade varit med oss hela veckan och hjälpt oss väldigt mycket så givetvis kändes det sorgligt. Flyget blev rejält försenat, med följden att vi sprang med andan i halsen på flygplatsen i Wien, först genom passkontrollen, och sedan efter en vakt vid kontrollen kallat på resande till Köpenhamn. När väskorna var genomlysta och vi kom på planet, hann vi knappt sätta oss i stolarna innan det lyfte. När vi kom fram till Kastrup, fick vi reda på att vårt bagage inte hunnit med p.g.a. förseningen. Dessa blev dock utskickade med leverans senare. Hundarna blev överlyckliga att få titta fram ur sina väskor och få kissa på dansk mark. På tåget över Öresund gjorde tullen en kontroll, och det blev ett väldigt liv när hunden kom och nosade på väskorna. Allt gick bra och tulltjänstemannen kontrollerade hundarnas pass. Väl över på den svenska sidan, stod fyra bilar på rad för att hämta oss. Max och Cherie blev överlyckliga att se sina respektive ägare. Det lilla bagaget vi hade plockades i bilarna och därefter fortsatte färden hemåt. Serbien är ett underbart land och är så mycket annorlunda än den bild som återgetts i media. Det är väl värt ett besök, och vi hade en fantastiskt rolig, och trevlig tid därnere. Tack alla vänner för hjälpen!
Stefan
