I början av året fick vi ett meddelande från en av våra vänner att den Schweiziska dvärghundsklubben fyllde 100 år och firade detta med en stor dubbelutställning med tillhörande jubileumsmiddag under junimånad. Då detta lät lockande och Schweiz är ett av de länderna vi inte besökt tidigare var det snart bestämt att vi skulle åka. Rätt så tidigt blev det klart att Lene och jag skulle åka, men vilka hundar skulle vi ha med oss? Kurt var ju självskriven men en tik skulle också med. Efter många om och men så föll valet på Berit, även om denna dam blev pensionerad från utställningsringen för över ett år sedan och även har haft en kull sedan dess, tyckte vi att en ”tur till Schweiz” kan aldrig skada. Sagt och gjort, anmälningen skickades, resan planerades och hotell reserverades. Månaderna gick och till slut var det dags att på lördag morgon den 26 juni åka med tåget över till Köpenhamn/Kastrup där Tommy och Lene väntade. Lene och jag kom till slut ombord efter en lååång kö vid incheckningen. Resan ner gick hur bra som helst, hundarna skötte sig exemplariskt. Väl nere på flygplatsen i Zürich hade vi en person som skulle hämta oss och köra oss till hotellet, då utställningen låg i en liten, äldre by ca 1 timmes färd från Zürich. Damen vi åkte med födde upp chinese crested och yorkshireterrier. Det visade sig att hon hade rest till Argentina för att ställa på Världsutställningen när den avhölls där, med lysande resultat kan tilläggas. Det var verkligen skönt att få bevis på att det finns personer som är lika ”tossiga” som vi är! Vi kom fram till en underbar liten stad med små gränder, gamla hus och en flod vid byns utkant. För att komma in i byn var man tvungen att köra över en liten bro med tak. Det gick bara att köra i en fil, så därför fick bilarna stå och vänta på andra sidan för att kunna köra över. Väl framme vid hotellet checkade vi in och lämnade våra saker på rummet. Därefter gick vi en härlig promenad i 22 graders värme med strålande sol. Det var en skön upptining av en frusen svensk själ, van vid kall vind och nederbörd. Hundarna gjordes sedan iordning och därefter bar det av till utställningen som låg 4 minuters promenad från hotellet. En av de närmsta utställningar vi varit på! Utställningen började inte förrän 13.30 så vi kom ca1,5 timme före start men det var skönt att vara i så god tid, eftersom vi inte hade en aning om vad som väntade oss. Som tur var hade vi fått god hjälp och när vi kom var allting förberett och det var bara att lösa ut nummerlapparna. Det fanns en uppsjö av raser och människor i den samlingssal utställningen avhölls i. Lokalen tillhörde kyrkan som låg 10 meter därifrån, och det var riktig svalt och skönt att vara innanför de 2 meter tjocka stenväggarna då värmen steg. Vissa problem hade vi dock då vi endast hade en trimväska och hundarna i sina flygväskor, så ett bord att göra iordning hundarna vid var det första vi måste se till. Då det fanns gott om stolar i salen, därför tog vi tog tre av dessa och använde oss av. Tiden för utställningens öppnande började, och in i ringens mitt steg ordförande i den schweiziska dvärghundsklubben. Hon höll ett kortfattat inledningstal på tyska, och därefter kom en annan dam och höll samma tal på franska. Då detta var en jubileumsutställning hade många tagit tillfället iakt att komma dit, deltagare från 10 länder kämpade om priserna. Bland annat fanns det hundar från Holland, Italien, Frankrike och USA. Första dagen hade vi en rasspecialist från Österrike, Andreas Schemel. Kurt fick cert och blev BIR och Lene visade Berit till cert, bästa tik och BIM. I finalerna vann Kurt och Berit parklassen och fick ett fint pris; en ny läderportfölj. Finalerna utfördes en efter en och till slut, efter ca en timmes försening, var det dags för den stora finalen. Det var lite nervöst för man vet aldrig vilken domare som ska döma vad vid dessa mindre utställningar, och förutom domare från Österrike var det två domare från Tyskland där. När samtliga hundar som blivit BIR under dagen kommit in i ringen steg vår rasdomare in i ringen. Efter en genomgång av samtliga hundar plockades tre ut, och Kurt var med. När domaren synat dem noga plockade han fram Kurt till första platsen och han blev Best In Show. Han fick stora pokaler, en stor tennvas och en flaska champagne. Efter många lyckönskningar och handskakningar promenerade vi tillbaka mot hotellet då vi hade 30 minuter på oss till det var dags för jubileumsmiddagen. Denna skulle avhållas i slottskällaren och detta krävde en viss elegans. Trots att tiden var knappt hann vi med allting och med nyrastade hundar i väskorna begav vi oss till middagen. Det började med en välkomstdrink, därefter avhölls ett tal på såväl tyska, franska som engelska av ordföranden i dvärghundsklubben. När det var dags att samlas inför förrätten ställde sig en herre upp och talade på tyska. Vi fick senare veta att det var ordförande i den schweiziska kennelklubben som kommit dit för att hedra klubben på dess jubileum. Alla gästerna satt vid stora rund bord och det talades friskt, kunde man inte språket så fick man improvisera, och ett leende kan alla avläsa. Efter en underbar salladsbuffé var det dags för varmrätten. Kvällen gick i de nationella färgernas tecken och vi fick en underbar potatisgratäng till vilket det serverades kalvkött i en härlig gräddsås med svamp. Det smälte i munnen och smakade helt otroligt gott. Som avslutning på denna underbara kväll fick vi en sommarfromage med en blandning av olika sorters bär tillsammans med rån. Vid vårt bord, fanns det ägare och uppfödare av king charles spaniel från Tyskland, Holland och Schweiz. Det var riktigt trevligt och vi hade en alldeles underbar kväll med både gamla och nyfunna vänner. Då vi varit uppe tidigt och efter en hel dags aktivitet kändes sängen ovanligt lockande, så värst sent blev det inte, men det var otroligt skönt att kunna gå ut kl. 22.00 på kvällen och mötas av en sval sommarbris och skåda bergen några kilometer ifrån där man stod. Efter en avkopplande kvällspromenad var både hundarna och vi nöjda för dagen så vi gjorde våra förberedelser för morgondagen och sedan var det gonatt!
Söndagsmorgon var det dags, den stora dagen. Denna dag skulle den stora jubileumsutställningen avhållas och det var en större utställning än dagen innan. När vi kom till utställningen fick vi reda på att vi skulle ha en helt ny domare för oss, en från Tyskland som vi aldrig ställt för. Vi väntade på vår tur och när det var dags att äntra ringen kom det en dam och sade till oss att det var en ändring i programmet så rasen skulle bedömas sist i ringen. Det var inget annat än att gå tillbaka att sätta sig. Dock fick vi ett nytt besked några minuter senare, då skulle två raser bedömas före oss, ca 14 hundar, sedan var det vår tur. Det var ju gott om tid så vi satt och pratade med några utställare, såg hur det gick för våra vänner och gratulerade dem. För att vara på den säkra sidan så tyckte jag att vi skulle rasta hundarna så det gjorde vi, men när vi kom tillbaka stod domaren i ringen och pekade på oss att komma in i ringen, då hade de ändrat igen så de tog in oss först! Nu blev det snabbt byte med kopplen och in i ringen. Med kammen i högsta hugg och andan i halsen gick det bra ändå, eftersom de var vidgjorda tidigare. Kurt blev bästa hane med cert och BIR. Sedan visade Lene Berit till cert, bästa tik och BIM. Då domaren hörde vi var ”utlänningar” dikterade hon kritiken på engelska, och det var verkligen roligt. Det var en trevlig och gemytlig dam och hon tyckte mycket om Kurt. Timmarna gick, och det blev varmare och varmare. Vi fick reda på att det var upp mot 30 grader och det kändes då man gick ut. Dagen i ära, var den Schweiziska flaggan hissad uppe i taket tillsammans med provinsens emblem. När det var dags för finalerna hade man från klubbens sida informerat om att det fanns möjlighet att anmäla till par- och uppfödarklass på plats under dagen. I eftermiddagens finaler kom inte mindre än 7 parekipage in i ringen. Domaren var Marta Heine och hon gick igenom samtliga ekipage. Ni kan tro att vi hade övat dem under dagen då de inte gått ihop förut mer än dagen innan. Domaren plockade ut tre ekipage och placerade oss på första platsen, så det var verkligen roligt. Därefter förflöt finaltävlingarna en efter en och till slut var det dags för det stora avgörandet, La Grande Finale. Jag vet inte hur många hundar som kom in i ringen men det var rätt så många, och från alla möjliga länder; bl a en japanense chin från Holland, en malteser från Italien och så ”lille” Kurt från Danmark/Sverige. Som speaker agerade en av de tyska domarna, och BIS-domare denna dag blev vår rasdomare. Efter en rejäl genomgång tog hon ut tre stycken, därefter blev det ytterligare en genomgång och rörelser. Kurt var verkligen i form och visade sig i strålande kondition. När domaren bad oss alla ta varvet runt en sista gång var Kurt på tredje plats, men då vi gått runt, pekade domare på Kurt och vi blev placerade som etta. Kurtan gjorde det igen, Best In Show två dagar i rad! Efter en rejäl kram från Lene, så stapplade man halvkvävd fram till domarbordet. Väl där var det dags för en riktig fotografering. Samtliga domare ställde upp sig kring Kurt som stod som en kung på bordet, med pokalen framför sig och en underbar tavla, skänkt av en av domarna, med bilder av dvärghundar daterad 1886, en riktig klenod med andra ord. Efter alla kramar och lyckönskningar var det dags att bli körd till flygplatsen. Som alltid hade vår vän redan ordnat detta och en helt underbar familj väntade på att köra oss. De var nöjda med dagen men hade inte gått vidare, utan enbart stannat för vår skull, så givetvis var vi mycket tacksamma. Då vi kom fram till flygplatsen i Zürich ville de inte ha något betalt, men de fick i alla fall en påse svensk frolic! Förhoppningsvis tyckte vovven om det. Då det var flera timmar kvar tills vi skulle åka, gick Lene, jag och hundarna på upptäcksfärd i och kring flygplatsen. Det var mycket att titta på och många affärer, och givetvis var det många som blev glada när de fick se hundarna. Vi hade dock ett problem. Eftersom pokalerna vi vunnit verkligen var stora, en så pass stor att jag fick ha den i min ryggsäck vilken inte gick att stänga, så fick alla reda på hur det hade gått. Det var faktiskt rätt så roligt då vi gick genom säkerhetskontrollen och personalen såg på tv-skärmen och sa; ”Nämen titta där är en till och en till!” Några skarpladdade vapen var det inte, men ett antal pokaler. I väntan på flyget så slappnade alla av och hundarna njöt i fulla drag. Som avslutning ska sägas att innan vi lämnade Schweiz blev det ett riktigt busväder regn med hagel och det bokstavligen flöt med vatten på banorna, men allting gick bra, och vi kom hem söndag kväll i god vigör glada om än rätt så trötta. Vem vet, nog kan det bli en resa till eftersom Lene och jag måste åka och hälsa på våra vänner…
Stefan
